Grannen!

Då någon, om än anonymt, kommenterade på mitt inlägg i går om min granne, syrligt eller omtänksamt, tänker jag här idag hylla min granne!

Min granne är en av de snällaste och bästa människor jag känner, det finns liksom inget ont i honom. Vi träffades för snart 1½ år sedan, då jag faktiskt raggade upp honom där han satt på sin balkong. Snart började vi umgås mer och mer, upptäckte att vi hade mycket gemensamt och hade vansinnigt roligt tillsammans. Det visade sig att vi hade barn i ungefär samma åldrar och då mina barn inte hade några kompisar här i det nya området började vi låta dem leka när vi träffades. Vi umgicks nästan som om vi vore ett par, men så var inte fallet. För min del tog det ganska lång tid innan jag insåg att det var något hos honom som jag faktiskt saknade när vi inte träffades. Så tillslut, i somras så gjorde vi ett försök att vara ett par. Det gick sådär, jag hittade inte de där riktiga känslorna som man behöver ha för att säga att man är kär i någon, så vi bröt upp igen men umgås fortfarande som vänner.

Bättre vän kommer jag aldrig att få. Vi pratar verkligen ALLT och jag hoppas att det alltid kommer att kunna vara så. Micke, du är BÄST!! Jag älskar dig för den du är!!